- reduce, reuse, remake & recycle! -
Helt otroligt! Bloggen fyller tio år idag!
Det firar vi med att göra det sista på alla måsten så vi kan njuta av sommaren. 🙂
Det ligger inte mindre än fyra utkast på inlägg som kommer, när som helst. Nu KÖR vi!
Vi hörs snart!
Kram,
El
X.
Ibland glömmer jag att ta med mig tygkassar när jag handlar, och då blir det oftast att jag köper pappkassar. Men jag har ju hur många tygkassar som helst så jag snålar, och packar ofta för tungt. Återanvänder tills kassen går sönder, och då brukar jag riva upp den i mindre bitar och använda som eldstartare i kaminen.
Nu har jag gjort en annan rolig grej med en trasig kasse; fröbomber.
Det är enkelt och superroligt att göra med pyssliga barn och barnbarn. Och så kan man kasta ut dem där man vill att de ska växa upp. I och med att fröna och jorden ligger inpackade i pappersmassa så äter inte småfåglar eller gnagare upp dem direkt utan de hinner kanske gro sig i jorden så det växer upp något.
Jag har slängt ut påsvis med vildblomsfrön uppblandat med jord, eller bara frön, men väldigt lite har vuxit upp, så jag tänker att detta kan vara ett bra sätt att enkelt sprida frön i slänten eller där jag vill att de ska växa upp.
Det är kladdigt, och kletigt, och jordigt, och mysigt. Har man ingenstans att kasta dem på tomten kan man ju med fördel plantera dem i kruka tillsammans med barnen så får de följa vad som väver upp. Kanske i en gammal mjölkförpackning för ännu mer återbruk?
Det som behövs är upprivet eller klippt papper, gärna miljövänligt, oblekt.
En mixer.
Vatten.
Frön.
Jord.
En finmaskig sil.
En liten burk.
Ostduk eller annat att krama ur vätska med.
Gummisnoddar, med fördel i Djurgårdens färger. 😉
En liten bricka.
Alla mina vildblomsfrön var slut så jag tog in lite fågelfrön, och passade på att fylla upp fågelmatarna nu när det häckas och boas.
Prepp. 🙂
Mixade pappkassen med vatten till mindre grov pappersmassa.
Över ett glas eller en burk, gärna med gängad kant, la jag en bit ostduk och fäste med gummisnoddar. Tryckte försiktigt ner pappersmassa så överflödigt vatten kunde rinna ner i burken och formade samtidigt en liten skål där jag la i lite jord och frön. Täckte med lite mer pappersmassa och gjorde en liten boll.
Tog upp ostduken och vred ur så mycket vatten jag kunde, formade samtidigt till en hyfsat rund bomb.
Repeat. 🙂 Pappersmassa i silen, jord och frön i bunken, urkramat vatten i burken (kan man ju vattna med), silduk, och DIF snoddar på en Årebricka.
En liten skål, med jord och frön.
Vill man kan man ju så klart ha färgat papper, eller hushållsfärg i massan så bomberna blir lite gladare, men jag har en stark kärlek till oblekt papp.
En trasig kasse blev tio fröbomber. Jag ska plantera en i en kruka inne så ni kan se vad som växer upp.
Kram,
El
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Wexthuset.
Jag fortsätter på temat grönt och fortsätter frammana våren. Snön har smält undan snabbt som tåget men det är fortfarande kallt, kallt, kallt.
Hoppet om värme och solsken underhålls av att kickstarta våren inne. Varje vår är det dags att så frön, ta sticklingar, plantera om, gödsla, jordförbättra och precis som med tvåltillverkning, eller matlagning, eller fotografering, så gör jag det till nånting meditativt. Kopplar bort allt annat och går in i nuet.
Jag älskar varenda liten detalj, som de gamla terrakottakrukorna, som börjat få mossa och härlig patina, och det gamla zinkkaret jag har till jord, där jag blandar gammal jord med ny, och med gödsel och näring. Och den gamla zinkkrukan jag har till fröpåsar, och ett gammalt tråg till gamla saxar och så-verktyg. Jag har sekatörer, flera olika sorters saxar, pinnar, pincett och jag har sparat massor vin-och bubbelkorkar ett tag för att märka upp sådderna. Har ett annat roligt tips med korkar, som kommer i ett eget inlägg; Fire starters.
Jag började med de gamla krukorna som blev över när jag omplanterade örter när Diesel var på sin Auschwitz-resa, och tog in de terrakottakrukor som fortfarande var hela efter vintern.
Måste komma ihåg att tömma krukorna i höst och stapla dem upp-och-ner så de inte spricker.
Testade att ta in några bräder jag haft som hylla vid gamla köks-”tarmen” jag tog bort när Daniel var bortrest. Hade några tomma plasthinkar som jag fått återanvända efter snittblommor på Kulturarvet och använde dem som ”murstenar” och byggde upp en lite plantskola i ena fönstret mot Hårkan där solen skiner från tidig morgon till eftermiddag.
Bad min älskade make om hjälp att bygga ihop hyllan igen, men med nya mått utifrån fönstrets förutsättningar.
Jag har en stark kärlek till gamla, gärna lite rostiga saxar, som fortfarande har en charm, och en skärpa kvar. Sedan känner jag ju knivsliparn i Sörefors, som min älskade make råkar kallas för här i bygden. 😉
Örter, grönsaker och nyttoväxter är min stora passion så nu har jag frösått, tagit sticklingar av, och omplanterat följande växtlista, som är annonslänkar till Wexthuset:
Basilika
Blå bolltistel
Bondbönor
Brytbönor
Buskkrasse
Citronmeliss
Dill
Druvgurka
Gurkört
Honungsfacelia
Hot Lemon Chili
Järnört (Verbena officinalis)
Kryddsalvia
Nattviol
Oregano
Pepparmynta
Persilja
Skärbönor
Sockerärtor
Styvmorsviol
Sömntuta
Timjan
Länkarna innebär att om du klickar på dem och sedan beställer något så får jag en liten provision på ditt köp. Det blir inte dyrare för dig, bara en liten peng över till mig. 🙂
Jag hade en halv burk bets över från något tidigare projekt så jag passade på att betsa de råa kanterna.
Trä:et är från de granar som Jämtkraft sågade ner första vintern vi bodde här, som Daniel klätt hela sin bod med. Det kommer fortfarande ett helt eget inlägg om hur han gav sin man-cave en makeover. Snart, jag lovar.
Visst blev det bra? Och det bästa är att när alla plantor fått flytta ut, så skruvar vi bara isär ”plantskolan” och tar fram den nästa år igen.
Andra fönstret mot Hårkan fick en liten inomhus-pergola, som jag ritade upp häromkvällen. Jag skrev för en tid sedan att jag skulle testa att köra ett litet orangeri inomhus, och fick med mig Daniel på tåget. Hehehe, nu väntar jag bara på att få melonfrön och en vindruvsplanta (annonslänkar) som jag beställt av Wexthuset. Sen ska jag testa att odla vindruvor och meloner i fönstret. Sa jag orangeri? <3
Titta bara! Plantskola till höger och pergola till vänster. Hårkan rakt fram. Utsikten är magisk, och jag tänker att en vindruvsranka och en melon eller druvgurka bara ramar in det magiska men ännu mer grön magi. Tänk bara att kunna göra eget vin?
”Lastly”så fick min Dr. Westerlund en rejäl make-over och jag tog flera fina sticklingar till en granne, och fick tipset att testa att torka bladen för att använda som ört. Doften är väldigt rosig och parfym-ig men jag ska testa att baka med de torkade bladen enligt Wexthusets recept på Pelargonkaka med blommor och blad.
Nu måste jag hasta till sängs för i veckan har jag inte mindre än fem revisioner att ta hand om , plus de sista deklarationerna för enskilda firmor, och periodiska sammanställningar för Europeisk moms. Och jag ska förbereda en tutorial om moms på internationell försäljning i dataspelsbranschen. Spretigt. Älskar’t.
Ta hand om er, och varandra.
Kärlek, respekt och grönska,
El
X.
Veckans tips kommer från av en av mina fantastiska tremänningar jag berättat om flera gånger förr; Anna.
Bland annat här i ett inlägg jag skrev om att följa sin led; https://www.sustainableliving.se/folj-din-led/ och en länk till hemsidan som hon delar med sin syster Elin; https://annaochelin.se/.
Älskar före- och efterbilder!
Text och bilder från Anna Julia Vikström, kika gärna in på hennes insta här https://www.instagram.com/annajulia72/.
Började med att skrapa bort stora och små färgfläckar och -stänk med en vass brytbladskniv. Ett bra rakblad och/eller en skarp sickel är ännu bättre.
Och för oss som inte vet vad en sickel är så länkar jag till Wikipedia här. 🙂
Sedan en rejäl skrubbning med diskmedel och en lite rivigare svamp. Se till att skrubba alla ytor och skölj och låt torka noga.
.
Använde linoljespackel (det finns i många olika kulörer men jag tog det jag hade hemma) för att fylla igen sprickor och hål där fanéret släppt. Lät det torka till nästa dag.
Slipa alla ytor ordentligt för att få en jämn yta och få bort rester av lack. Våttorka efteråt.
.
Där jag spacklat målade jag med pigmentpasta i kulören teak. Lade på tunna lager som gnuggades in för att inte orsaka kanter.
Linoljevax i kulör mahogny applicerar man med en luddfri trasa (lakansväv från gammalt örngott t ex) i träets fiberriktning. Linoljevax finns i en massa olika kulörer + ofärgad. Ytan man ska ha det på behöver vara trären, lack/färg/bets gör att vaxet inte absorberas. (Bra med handskar, annars får man lätt en inte så snygg manikyr…) Linoljevaxet återfettar, vårdar och skyddar träet. Låt torka 24 h.
.
I små torra sprickor/springor och där det kan vara svårt att komma åt med trasan använde jag en tandborste. På större ytor funkar en panelborste fint.
.
Perfekt för utrymmet som det här. Det allra lättaste är ju att ta bort sits och ryggstöd från metallstativet, men de var popnitade och jag visste inte hur jag skulle få bort (och tillbaks dem) på ett snyggt sätt.
.
Till metalldelarna använde jag linoljefärg och istället för att maskeringstejpa på ståråtkomliga ställen kilade jag in en sida från en broschyr när jag målade. Penseln är en spröjspensel med naturborst. Det är en riktigt bra form på den för att måla i hörn och i profiler.
.
Mellan målningsdagarna – jag målade metalldelarna två gånger med 48 h emellan – så ställer jag penseln i vatten. Vattnet kramar man bara ur inför nästa målning och man kan förvara penseln såhär i veckor. När man är klar med sitt projekt rengör man penseln riktigt noga med såpa. Investera i bra kvalitetspenslar och ta hand om dem så har du penslar för livet!
.
Det här är linoljevaxet jag använde. Denna lilla burken gick det bara åt 1/4 av till sits och ryggstöd, så det är drygt! Alltså ekonomiskt, liksom linoljefärg.
Tassarna/golvskydden/rörändskydden fanns bara kvar på ”frambenen”, så det fick bli nya på ”bakbenen” och så spraymålade jag alla fyra för linoljefärg fäster inte på plast. (Jag har i flera år förgäves försökt få tag på tassar i andra material som trä, kork, metall, ull eller läder, men de få som finns säljs i förpackningar om typ 200 st och kostar en förmögenhet. En dag ska jag tillverka egna.) Inför spraymålningen av tassarna så maskerar jag med tejp och viker tejpen dubbel den yttersta centimetern eller så. Då är den lättare att få tag på och dra bort om man sprayat över tejpen.
.
På sitsens undersida som var hel och fin men bara väldigt torr gned jag in Fulgentin – gammal superbra rengöring och vård av alla möjliga ytor! Till vänster på bilden är efter Fulgentin, till höger innan.
.
Allt material är från Kulturarvet (klicka på länken för hemsidan).
Wibo linoljefärg/rostskyddsfärg
Byta Yta linoljevax
Fulgentin polermedel
Spröjspensel (Tassar till stolsbenen från Clas Ohlson eller Jula.)
//Anna Julia Vikström
https://www.instagram.com/annajulia72/
Idag är det måndag. Tydligen har det blivit en naturlig inläggsdag. Söndagarna går till så mycket annat. Läste om en husmoders rutinvecka i ett inlägg som fladdrade förbi på Facebook. Ska kanske anamma den, som den husmoder jag är? 😉
Så här;
Måndag: Tvätt och planering, plus jobb.
Tisdag: Stänkning, men jag skippar det. Här jobbar jag på som vanligt istället, med företagen och kunderna. På eftermiddagen har husmor ledigt och på bilden i husmoderslexikon cyklar hon ut i naturen med halsduken fladdrande i vinden. Haha jag kan se mig själv. Japp.
Onsdag: Strykning/mangling och ordnande av linneskåp, byrålådor och garderober. Nja, har nästan ingenting kvar som behöver strykas, och nån mangel har jag inte, så jag jobbar på som vanligt istället. Men absolut ordning och sortering av skåp och skafferiet. Tvätten från i måndags borde vara torr att vika och lägga undan.
Torsdag: Bakning av matbröd och min vanliga SPAdag.
Fredag: Städdag ja, logiskt, inte söndagar som Daniel ville, han får anpassa sig. Igen. Husmodern har talat.
I have spoken. 😉
Lördag: Mathandling, matlagning och bak. Jovars, lite trädgård på det också.
Söndag: Vilodag, då åt man gärna den stek som förbereddes på lördagen! 🙂 Om jag får till alla rutiner och dagar enligt schema finns det massor av tid för redan förberett inlägg att publicera på söndagar också.
I veckan som gått har jag gjort en del förändringar i min lilla organisation och gjort klart en del surdegar på jobbet. Jag har omorganiserat min business. Jag har sagt upp några avtal, och varit nödgad att säga hej då till några kunder som jag har haft sedan många, många år tillbaka. Mycket tid har gått till kommunikation med kunder och det känns så värdefullt, och viktigt, att vårda de relationerna. Det är ju de som gör att mitt nuvarande liv är möjligt.
Jag vill hellre säga upp några kunder än att göra ett dåligt jobb.
Min hälsa låter mig bara jobba visst många timmar om dagen numera. När jag var yngre kunde jag jobba hur mycket som helst. Jag vill inte jobba så mycket längre. Så jag är djupt tacksam för mina kunder. Och för er som inte vet vad jag jobbar med så driver jag en liten redovisningsbyrå i dataspelsbranschen. https://phoenix.se
Skriveriet, och bloggplanering, har pågått i återuppståndet tillstånd sedan starten av 2023, och nu börjar en tydlig struktur lysa upp. Många pusselbitar faller på plats, och varje vecka hittar jag nya pusselbitar som liksom makar sig ner på sin rätta plats. Lite som en hund som liksom wigglar ner sig i knät. Så här.
50% konsultarbete och 50% kreativitet är mitt mål. Jag har en femårig plan, och snart har jag en färdig pitch deck att ge mig ut och presentera. Roliga samarbeten och fantastiska inlägg kommer.
Jag tänker att fram till 1 Augusti, 2024, då bloggen fyller tio år, kommer jag fortsätta lägga ut tips och recept, och idéer som jag planerat.
1 augusti planerar jag att lansera Sustainable Living 2.0, och fram tills dess kommer jag ”läcka” lite hemlisar och teasers om hur det går i bakgrunden med planering av organisation, vilka samarbeten som kommer, och i vilken form bloggen kommer vara. Det kommer.
Häromkvällen satt jag i timantals och skrev, och planerade, och skissade upp organisationsscheman, gjorde budget, en femårig exit plan. Jag har tjatat om min femåriga exit plan rätt länge nu, och nu har jag den. Jag tror banne mig att jag satt den. Allt finns i min pitch deck. Och för alla som inte vet vad en pitch deck är så är det en presentation av ett projekt för tilltänkta investerare och partners.
Tillbaka till nuet. Söndag. Ja egentligen måndag, eftersom jag hade för kul med islossning med min son igår. I veckan som gått har våren kommit smygande och snön har regnat bort förvånansvärt snabbt. Isen har lossat på Hårkan och vi har hjälpt den lite på traven.
Daniel, min älskade make, fyller 50 år i år, så vi har tagit rätt på lite kärnis från Hårkan att hugga ner i drinkarna i höst. Det positiva med att vi inte fick tag i kött i höstas är att frysarna är ganska tomma så vi har plats för is till kalaset.
Kärnis, för er som inte bor i norr och kommit i kontakt med begreppet, är den is som bildas i rent vatten, är helt klar och väldigt stark. Det är den som är bärande för långfärdsskridskor, pimpelfiske och skoteråkning, och den växer neråt under snötäcket. Länk till wikipedia för den som vill nörda ner sig lite. Klicka på bilden.
Som ekonomikonsult är tiden just nu, i april, högsäsong. Jag sitter här mitt i smeten av bokslut- och deklarationstider, och då åkte Daniel bort igen, över en långhelg. Och när han åker på träffar, jobb, och/eller utbildningar så brukar det alltid hända något här hemma.
Förra gången han var borta några dagar rev jag köket. Alltså inte ”rev” rev, men skruvade ner alla köksskåp från väggarna, och tog bort lilla ”köksön”. Eller rättare sagt ”kökstarmen” som det mer var. Köket var format som ett U, hästsko, ni vet.
Sedan passade jag in skåpen i gamla garderoben bakom köket, det som till en början var ett kontor, men blev till garderob, på nån av Daniels resor, och nu blivit ett walk-in-skafferi. Det är långt ifrån klart, och då har Daniel ändå fått hjälpa till en hel del med att påbörja slutförandet av projekten jag startade. 😉 Som sju tusen gånger förr. Och mest troligt minst sju tusen gånger till. Hoppas jag iallafall!
Det är som sagt långt ifrån klart i skafferiet, men det börjar ordna till sig.
Det finns massor med plats för alla örter, tinkturer, köksprylar, tvålgrejer, teer och konsverver.
Det här är i alla fall köket just nu. Diesels skrivbord står där jag ska ha köksön. (Jo, han har ett annat bord för tillfället, thank you very much.)
Jag älskar inte tapeten. Den har varit som en nagel i ögat sedan vi flyttade in. Tapeten är ungefär som koriander. Antingen gillar man den, eller inte. Det finns inget mellanläge tänker jag. Smakar det inte lite diskmedel? 😉
Huset är en gammal sommarstuga från 1970-talet som blev ombyggd och utbyggd på 2000-talet och står extremt nära Hårkans strand. Så nära att det varit några gånger tidigare när dåvarande ägare tänkt; att nä nu jäklar får vi en husbåt. 🙈
Vattnet rör sig. Det är en reglerad älv. Faktiskt tre. Treälven består av Långan, Hårkan, och Indalsälven som går mellan Handöl i Jämtlandsfjällen till Timrås delta vid Bottenhavet. Marken rör sig. Väggarna rör sig.
Väggarna nu är lite sorgligt spruckna på en del ställen, eftersom huset rör sig så mycket, och jag tänker att det är en ren omöjlighet att få gipsväggar att hålla sig snygga över tid. Vi har funderat på att måla väggarna med en linoljefärg blandad med lite gips/betong/sand för att få struktur som en stenvägg. Då blir sprickorna iallafall snygga.
Men vi har kommit fram till att det bästa vi kan göra, för husets skull, och för vår, är att ha liggande träpanel som får röra sig tillsammans med huset. Vi hade jättefina vita liggande panelväggar i Älvsala, och älskade det. Gammal ombyggd lada. Som jag älskade det huset. Älskar verkligen det huset. Vilken själ!
Men nu! Jag har efterlyst, och fått tag i, en gammal lada med inrasat tak, och ett timrat fjös med inrasat tak. Här i Jämtland. Jag får hämta hur mycket virke jag vill, bara det blir gjort innan sista april för då kommer rivarna.
Ok, nu hjular jag igen. I huvudet, för annars vore det katastrofalt. Ni som inte känner mig kan försöka se framför er; en ganska lång, nästan femtioåring, med härligt runda former, balans som en kratta, och fullkomligt likstel. Det skulle aldrig hända irl, för jag är livrädd när jag kliver ner för en decimeterkant, för att ramla och bryta lårbenshalsen, eller höften eller nåt. Men jag jublar och hjular ofta i min huvud.
JAG DÖÖÖÖÖR av lycka! Väggarna i köket kommer få kläs om med återbrukat laduplank ner till de gamla äppellådorna från 1954. Nedanför äppellådorna ska Daniel bygga en platsbyggd ”reda-hylla”, (fast han vet inte om det än) och nedanför den, ner till diskbänken blir det ett klinker vi har sett ut, men inte hunnit införskaffa.
Klinkret ser ut som bergskanten längs med Hårkan uppströms till Blåberget, från oss sett. Så alla turister som paddlar förbi på sommaren kommer tro att klinkret som glimmar i glansen från Hårkan är gjutet med sanden härifrån.
Till belysning har jag sett en tremännings fantastiskt kreativa hälft göra en skitcool lampa av gamla åkerbrukare skrivbordslampor.
SNO på den idén. Kolla bara. https://www.instagram.com/villautgard/
Svarta gamla, ledade skrivbordslampor får belysa köket både från äppellådorna och från gjutjärnshyllan som ska vara ovanför köksön som Daniel ska snickra av det timrade fjöset. Det vet han redan om. 😉
Ungefär så här vill jag att köksön ska se ut. Återkommer med bilder när det beger sig.
De gamla underskåpen i köket ska få en omgång ny färg, som redan är inköpt på Kulturarvet på Frösön, av en annan tremänning, som är lika kreativ som den andre tremänningens hälft, och tremänningarna råkar dessutom vara syskon, och tredje syskonet/tremänningen är silversmed. Familj är viktigt. I ett litet samhälle, i en liten by, i en kommun i Jämtland? Livsviktigt. Jag har berättat om dem förr. Kolla här https://www.sustainableliving.se/folj-din-led/.
Innan Daniel åkte skrattade jag och sa att jag inte ens hade förberett nåt projekt den här gången, utan blev lite tagen på sängen. Shit, något måste jag ju hitta på.
Men veckan har gått, han är redan hemma, och våren kom emellan. Han hade tur den här gången. Huset är till och med städat. Det kommer förmodligen aldrig hända igen, att han åker bort och kommer hem till ett städat hem utan påbörjade projekt.
Tills nästa gång, kärlek och respekt.
Kram,
El
Söndag.
Städdag. Vilodag. Inläggsdag.
Diesel är hemma sedan i torsdags och har haft en helt fantastiskt lärorik och viktig resa som kommer ta tid att smälta, bearbeta och processa helt.
Våra vänner Jonas och Marie har varit upp (från Värmdö) och firat påsk med oss och har idag lämnat oss i ett varmt, positivt, kärleksfullt moln av skratt, prat, mys, mat och dryck.
Det var nog bara bra för Diesel att de kom upp i fredags eftersom det inte finns några andra som vi skrattar så mycket med som dem. Han behövde nog allt skratt, och allt prat, i vardaglig trygghet efter det mörka han fick uppleva i Auschwitz.
I fredags åt vi lamm, med ugnsrostade rotfrukter med getost och rödvinssås. Igår åt vi hemgjorda langos och en perfekt stekt köttbit. Tack Jonas! Älskar att umgås med gamla kockar! 😉 Nomnomnom. Vi har druckit massor med öl, vin- (-olad), bubblor, och spelat roliga spel, och verkligen tankat skratt och energi.
Marie har jag skrivit om massor med gånger förut, och kommer med jämna mellanrum skriva om, och med, henne igen. Marie har grundat Remake, Stockholms Stadsmissions avdelning för hållbart mode och design.
Klicka på länkarna nedan för att kika på vem hon är, och vad hon gjort.
https://www.remakestockholm.se/who-is-marie.html
https://www.stadsmissionen.se/vad-vi-gor/remake-hallbart-mode-och-design
https://www.remakestockholm.se/
https://www.instagram.com/remakesthlm/
När jag kollade på några av mina gamla inlägg så märkte jag att SVT tagit bort filerna från Go’ kväll där hon i TV visade mängder av härliga återbruk. Jag ska försöka se om jag kan hitta dem på YouTube och länka på nytt annars får jag försöka gräva efter gamla bilder från den tiden.
Jag har alltid kallat henne min Ordinary Mary eftersom jag alltid älskat Odd Molly och Marie ÄR liksom den mest kreativa, galnaste, argaste, positivaste, gladaste, spralligaste hippiepunkare jag någonsin träffat. Hon ÄR Odd Molly, därför är hon MIN Ordinary Mary. Paradox ja kanske.
Marie har sytt Diesels dopklänning, och säkert ett tjugotal av mina favorittunikor och klänningar, av mina favoritplagg som fått nytt liv igen. Hon har sytt min favoritkofta, av tre fantastiska lusekoftor, och min favoritklänning (som jag tyvärr inte kommer i längre) av mina gamla hårdrocks t-shirts. Hon har också både hjälpt mig att laga mina trasiga kläder och lärt mig att stoppa strumpor. Hon har också tatuerat två av mina tatueringar.
Sedan, som hon är mest känd över förstås, så har ”hon” både designat och sytt kläder som vår kronprinsessa stolt burit, och dåvarande kulrturministerns nobelklänning, scenkläder till Felix Sandman och Oscar Zia. Med henne menar jag så klart hela Remake teamet, men i min värld är Remake Marie, och Marie ÄR Remake.
Alla bilder i galleriet är lånade från Remakes instagram.
Nu i helgen, när hon varit påskledig undrar ni förstås om hon fått vila? Det beror på vad man menar med vila. 😉 Hon har hjälpt mig att sy i knappar i ett hemmabygge helt inspirerat av Remake som jag har som terapiarbete (en kimono in progress sydd av gamla lakan och tunikor) och hon har på det snyggaste och proffsigaste sättet lagat en tunn bomullsklänning som fått sig en ordentlig reva. Och lagningen är så snygg att jag stolt vill visa upp den för alla! Så tack Elton för revan, och tack Marie för lagningen. <3
Så från och med nu kommer ni/vi kunna följa Marie och hennes projekt och återbruk, förhoppningsvis i alla fall en gång i veckan. Jag har bett henne skicka bilder och kanske lite skvaller på vilka underbara projekt som är på gång.
Bloggen är fortfarande under återuppbyggnad, fram tills augusti, när bloggen fyller tio år så då ska jag ha hittat den perfekta balansen mellan blogg, jobb och fritid. Så jag behöver kunna tjäna pengar på bloggen för att kunna ära mina åtaganden, och betala räkningar, och mat, etc etc etc.
Här vill jag be er om er feedback. Just idag, 24-03-31, når jag ett par tusen följare från egna kanaler och över 16 tusen följare genom Daniels kanaler, och jag vill naturligtvis nå ut till fler. För ju fler som följer och läser och engagerar sig desto fler når jag och även om bara några av er följare vill ”bjuda på en kaffe” så blir många bäckar små tillslut ett sätt att betala räkningar med.
Vad tror ni om en prenumeration? Ett eget inlägg om detta kommer alldeles strax. Fram tills dess vill jag påminna om att alla annonser på den här sidan är samarbeten som jag valt utifrån ett hållbart sätt att leva, och jag har precis signat en ny deal med några nya annonsörer som jag samarbetar med. De kommer också få egna inlägg, för allt ni handlar på deras webshops om ni klickar på mina länkar eller annonser ger mig provision på era köp. Ingenting blir dyrare för er, jag kan lägga ut erbjudanden och rabattkoder, men jag vill inte bli en kommersiell sida som är överöst med annonser och länkar. Jag vill kunna tjäna pengar på ett mer hållbart sått så jag kan skriva det jag vill, när jag vill, hur jag vill och med de jag väljer.
Jag tänker mig ett framtida upplägg på bloggen så här. Varje vecka kommer det olika ämnen, teman, recept, bilder, tips, återbruk, aktiviteter, och ibland gästskrivare som jag hade några gånger förr.
Bloggen växer fram igen
Veckans 7:
1 recept/ätbara
ört/krydda
mat
bak
dryck
2 ämne/ledare/åsikt/rant
3 wellness, feelgood
4 återbruk/remake/renovering/lagning reduse, reuse, remake & recycle!
5 quick tips
6 aktivitet
7 trädgård/odling
Men som sagt, ett eget inlägg om det följer. Vill du tills dess och möjligheterna för prenumeration finns får du gärna ”köpa en kaffe”. Olika betalsätt finns till höger under annonserna. Swish, paypal eller Go Fund Me.
Imorgon är det röd dag, men det är bokslutstider så jag rasslar iväg några årsredovisningar innan jag fortsätter här.
Glad påsk och god fortsättning och tack för att ni läser!
Dela gärna!
Bjud gärna på en kaffe! 😉
Kärlek och respekt,
El
Rant är i det här inlägget engelska för svammel. 😉
Som jag skrev igår så är söndagar den dagen jag har bestämt att jag ska lägga ut veckans ”stora” inlägg.
Det kommer nog komma några korta, snabba, under veckorna också, men i alla fall ett som är veckans huvudinlägg på söndagar.
Men just i söndags. Mamma Bergström var mer än lagom stressad i söndags, när sonen satt på ett plan till Polen. Så välkommen in i min hjärna under några timmar. ADHD, extra allt. Verkligen extra allt.
För att hålla mig sysselsatt så jag inte skulle gå upp i atomer så skördade, torkade och omplanterade jag örter. Det var bra pris i en affär i närheten så jag passade på. Persilja, rosmarin, basilika, timjan, oregano, och salvia.
Jag har flera inlägg på gång, hit till bloggen, och samtidigt skriver jag på en bok, så jag har ofta, eller alltid, en diktafon med mig. Och varför jag inte använder mobilen är helt enkelt för att jag ibland inte vill bli störd så då får telefonen gå i flygplansläge och jag kan lyssna på musik och skapa bäst jag vill. I söndags använde jag mobilen till musik, uppdatering av Diesels whereabouts och google.
Känslorna jag hade när sonen var i luften kan beskrivas som panik men ändå inte. Varenda känsla var utanpå kroppen och jag behövde verkligen göra något, lyssna på något.
Jag satte på en ny spellista med Metallica, det är tryggt, familjärt, lugnt, får mig att slappna av lite grann. Lång historia för ett annat tillfälle, men Metallica får mig lugn, all ilska, frustration, oro, och stress rinner av som vatten på en gås.
Daniel var ute och våreldade, vi behövde verkligen inte vara i samma hus. Det var bra att vi hanterade vår stress på olika håll tills vi visste att Diesel var nere på marken igen.
Varför åkte sonen till Polen nu? Jo, varje år (under normala omständigheter vid sidan av pandemier och krig) åker några utvalda ungdomar från Östersunds kommun med ledare till Auschwitz i ett projekt som heter Tolerans. De träffas regelbundet innan de åker och lär känna varandra, en brokig skara ungdomar, utvalda för att inte passa varandra särskilt väl, utan verkligen med alla olika tänkbara bakgrunder, pluggisar som stökisar, introverta och extroverta. Tillsammans får de lära sig historien, se Schindler’s List och sedan gå i hans fotspår i Krakow. Världens kanske i dagsläget mest aktuella och viktigaste lärdom.
Klicka på länken för att komma till mer info på Wikipedia.
Det är stort. Gigantonormt. Det är något jag själv verkligen skulle vilja få möjlighet att göra en dag, att få besöka koncentrationslägren Stammlager 1 och Birkenau, att få besöka Schindlers fabrik, gå på torget, och igenom gettot, allt jag sett i filmen, och verkligen få uppleva historien på plats.
Så i söndags ville jag bara veta att Diesel landat ordentligt. Ville inte jinxa något. Jag bad varenda kraft i hela universum hjälpa honom ner ordentligt på jorden igen. Hel och vid liv.
Han är klok min son (jaja, vår son då). Modig. Stark. Vettig. Otroligt fina värderingar. Vi har lyckats väl att uppfostra honom till en fin ung man som värnar om sina kamrater, hjälper till när han kan, står upp mot orättvisor och visar världen omtanke och empati. Jag VET att han kommer klara sig, förmodligen bättre än de flesta. Men han kan inte påverka planet. Själv är jag onödigt flygrädd men jag flyger ändå, om jag måste, med Diesel, och jag klimatkompenserar ALLTID.
Nåväl, vi hade sovit kanske 2,5 timme, till och från, innan jag skjutsade honom till bussen som tog honom till flygplatsen i Norge för att flyga vidare till Polen. Och under tiden jag väntade på besked att planet landat tryggt och säkert i Polen var jag ett nervöst vrak.
Söndagar är normalt städdag men det fick vänta.
Med den minsta, finaste lilla saxen i huset klippte jag meditativt örtstam för örtstam, blad för blad, på mina örter och la ut dem för att torka.
Jag förberedde byttor med jord där jag blandade gammal jord med lite ny jord som fått tina upp inne, och med aska och kaffesump, som jag skrev om häromsistens.
Lyckas jag med örterna nu har jag kryddor i all evinnerlighet. Jag ska stoppa ut i kryddlådorna när sista frosten är över, mest troligt efter midsommar. Sedan borde jag kunna skörda hela säsongen, torka, hänga upp, förvara. Ta in och plantera om i krukor igen i höst inför vintern.
Medan jag pysslar med örterna, och pysslar om blommorna, pratar jag för mig själv i diktafonen. Sjunger med Metallica i bakgrunden. Myser mitt i oron. Men jag vill inte kalla det oro direkt, bara 100% fokus på Diesel, och att få ner honom på marken. Bara jag vet att han landat ok kommer jag kunna andas lättare igen. Han kommer klara alla situationer han utsätts för. Han är stark, modig, klok och fantastisk.
Här har jag verkligen inte varje tanke på sin plats, det är fullkomligt kaos i huvudet, men jag tar djupa andetag och försöker hitta tillbaka till tankarna jag vill fokusera på.
Nedan kommer ett litet exempel på hur tankarna gick, och vad jag sa på diktafonen. Välkommen till min adhd hjärna, extra allt.
adhd rant [svammel]
Peanut har börjat sjunga, annorlunda, som en fralla-reel. Lite som ett kvitter som övergår till gutturalt yl, fast lågmält. Måste filma, hon kanske kan bli influencer? Har sett massor med frallor på insta.
På vilket sätt växer örterna? Vilka trivs tillsammans? I vilken gjord. Näring? Utöver aska och kaffesump. Gammal jord blandad med ny gjord och näring.
Alla behöver en mamma, som älskar sina barn lika mycket som jag älskar mina. Alla mina barn. Barnen kanske inte alltid håller med, då jag har en tendens att vara lite hönsig, (mother hen in English) men kärleken är ändå det som betyder mest.
Om alla fick lika mycket kärlek som mina barn får skulle det inte finnas några krig, terrorister, eller gangsters som livnär sig på våld.
Jag pausade lite här och googlade mig fram till att oregano trivs med salvia, och timjan trivs med rosmarin, basilikan fick egen kruka och persiljan fick flytta ihop med citronmeliss och gurkört. Chilin fick näring och mer jord, aloe veran fick mer jord och Dr. Westerlund fick en större kruka. Ska be om hjälp att beskära den så man kan ta sticklingar. Orkidén behöver lite kärlek.
Skrattar lite för mig själv, Daniel sa könsord (gender words) till mig igår. Han hanterar sin stress på sitt sätt. 😉 Alltså, han svär oerhört sällan så när jag skriver att han sa könsord, så menar jag att han verkligen sa ordet ”könsord” till mig när jag fladdrade lite för långt i min nervositet.
Reflekterar över att några av låtarna på spellistan inte är mina favoriter, men lyssnar ändå. Ilandsproblem (first-world-problem) kan man kalla det när man har en ny, random playlist som inte går i ordningen jag är van vid i min egna playlist. Gamla Metallica ändå.
Visslar falskt, men i takt i alla fall, gamla skivorna, ber till Cliff att hjälpa Diesel på vägen. Tecken från Cliff att han ser till att Diesel landar ordentligt. Orion nu då? Nähä, seek and destroy, ändå rätt passande, hide and protect.
Det börjar värka i mammasjälen, nu borde de ha landat. Ovissheten är vidrig. Visslar med och gläds åt det familjära i vissa av låtarna jag känt i över trettio år. Okej, Daniel hade redan kollat, det är 40 minuter kvar tills de skulle vara framme. Skönt att veta. Vi sköter vår oro på varsitt håll, snyggt. Utan konflikter.
Jordförbättra. Gammal jord, ny jord, organiskt material, kaffesump, aska. Astma. Note to self, aska är torrt att inandas. Huvva, tänk er askregnen över Auschwitz. Ryser och skjuter bort tankarna.
Gruvsamt är var det är, förbannat tungt att bära. Agasamt. Älskar jämtska (local dialect in Northern Sweden). Förbannat humbling experience (älskar svengelska) att ha sonen på ett flygplan i luften på väg till Polen när Ryssland precis kränkt Polskt luftrum i några sekunder. Krakow ligger ganska nära gränsen till Ukraina.
Anna ringer, jag ber till Cliff Burton, Diesel landar när som helst.
Tappar svenskan. Det här är så viktigt, jag behöver det där, han behöver det här. Han kommer klara allt, det är jag som måste klara av det.
Såga isär navelsträngen.
Vilken erfarenhet. Han kommer växa så mycket, kommer komma hem som Barbapapa och spränga huset som blir för litet. Kommer hem med alla erfarenheter och har vuxit flera meter. Kommer hem som Gandalf, hos Bilbo.
Daniel kom in, följer planet i realtid. Ser när det landar. Vet inte om det är moderlig instinkt, eller faderlig, men han kommer i samma minut som planet landar så jag får se det, och kan andas ut. On ground. Lättnaden sköljde över mig som en vinterkräksjuka med instant illamående. Skulle kunna sova en halvtimme bara för lättnadens skull. Har jag sagt att jag är flygrädd? Hahahahahahaha.
Hysteriska mamman. Inombords.
Mer vin till folket. Häller upp ett stort glas. Mega pint. I thought it necessary. Han är i Polen, jag kan INTE köra och hämta honom. Tack Martin, morfar, Vicke, mami, mamma, mormor, farmor och farfar, Cliff, Chris, Chester, Jeff. Tack hela universum.
Ni skulle höra mina suckar. Daniel bara skakar på huvudet och går ut igen.
Diesl-ur [uttalas på isländska] mi amor. Älskade, älskade, älskade unge. Tack och lov.
Undrar hur det skulle vara med riktigt tegelgolv, som att bo i ett orangeri (conservatory in English)? Åter till projektet som Daniel inte vet om än. Måste bygga en ställning till fönstret vid soffan, för gurka, druvor, och melon, inomhus. Klätterställning, som Dogges kökshylla i nya lägenheten.
Nästa steg i vårt hem är att bygga en köksö. Jag har en ritning, eller egentligen en bild från Pinterest, som Daniel får följa när vi hittat en lada som vi får ta virke från. Jag skapar projekt, Daniel utför. 😉 Han har sin bod, och apropå julmust måste jag visa er hur fint han har renoverat sin bod med virket som Jämtkraft sågade ner första vintern vi bodde här. Det är ett separat inlägg som vi påbörjat för länge sen.
End of rant, Mic drop.
Om du har orkat läsa ända hit så måste du vara lika trött som jag blev när jag såg att Diesel landat ordentligt. Bara för mig att läsa igenom detta innan jag trycker på publicera gjorde mig alldeles matt.
Detta är ett exempel på min omedicinerade adhd, under ”extrem press”. Vid många andra tillfällen ser jag både min och Diesels diagnoser som superkrafter, men ibland är känslorna på utsidan och då är det bara att gilla läget, och göra det jag vet fungerar för stunden.
Ha en fantastiskt dag, ta hand om er, och ta hand om varandra. Krama om era nära och kära en extra gång.
Kärlek, respekt och massor med adhd kramar,
El
We try to minimize our negative footprints on this planet, by choices of lifestyle. By buying second hand, reducing, reusing, remaking and recycling, and all that. We also try to minimize our costs. By spending less, working less, living more.
I’ll start to put little Sörefors on the world map for you, it’s in Östersund, in Jämtland, in Sweden, in the North, in Scandinavia, in Europe, on Earth.
Roughly around there.
Here we do kilometers, and others do miles. We do metric, and others do – other. 😉 So I’ll measure the distance in hours driving. (I once drove from Cairo, through Suez, over the Sinai, across the Red Sea to Jordan, on to Syria, Turkey, and on through the Riviera, across Europe up to Östersund. It took a few weeks. Magic memories.)
It takes little over an hour from Sörefors to drive to Åre, which is one of Sweden’s most renowned ski resorts.
It takes little over six hours to drive to Stockholm, where almost all of my clients are.
It takes about thirteen hours to drive to Malmö, where the Nordic Games Conference is, that I was fortunate enough to visit last year.
Normally we go by train, but it’s impossible to measure distance in time nowadays, since the trains are often late, or cancelled. Sorry SJ.
It’s cold up here in the winters, temperatures outside (at least nighttime) are below freezing for almost six months. This winter it got as cold as -38°C (-36,4°F). Cold.
So we use wood fire to heat up our little cottage. It could definitely do a lot better with a little more isolation so that’s an upcoming project, but for now there is a fire going from early morning until we go to bed.
That makes a lot of ashes. We only use pure birch, fir or pine wood so the ashes are very clean. And full of calcium, magnesium and potassium for our plants and soil.
We also drink a lot of coffee. Not like the Fins I’m told, but close. We use a reusable coffee filter, or a French press, so our coffee grounds are also very clean and contain nitrogen, potassium and phosphorus. Where wood ash is reducing acidity coffee is acidic so I think they work well together. But I am no expert, just a happy cottage gardener trying my best to use natural ways.
To collect and save all ashes and coffee grounds for spring I use a really old metal bucket, to use on our flower beds when the snow melts. Ashes can also very effectively be used as anti-slip when temperatures vary and everything gets covered in ice.
A while back I shared how we use old pallets and pallet collars that we treated with a wonderfully tar smelling goo and filled with straw, horse poo and soil to create beds for our raspberries. Remember, this is written in Swedish, google translated to English, if something sounds weird. 🙂
Come spring, and time to pimp up the soil and compost again, we’ll have ashes and coffee grounds to add to the horse manure that we get from our neighbor. This can be sprinkled on top of the lawn, on flower beds, and sparingly around our berries. Not all berries and fruit like wood ash so especially blueberries and raspberries should have little to none, but since I mix with coffee a little goes a long way.
Only these past few weeks I’ve seen the word ”SUSTAINABLE” everywhere. In my social media flows, in different reports, and posts, and even in fashion magazines. I am thrilled! I have a dear, dear friend who works as a photographer for one of the larger fashion magazines here in Sweden and she just did a piece on sustainable fashion. I am beaming with pride and joy, for her, and the world. More sustainability for the people! Fist raised.
Have a wonderful weekend!
Love,
El
X.
Sustainable everything
What was I thinking? I got sidetracked!
That actually happens from time to time! I had a boss back in the day that used to say that one of my weaknesses (read challenges) was what he called ”fort och fel”, or fast and wrong in English, but it just doesn’t sound as good as it does in Swedish. Thanks Magnus! 😉 I still snicker to myself at this almost daily, when I do ”fort och fel”. And yes, almost daily.
Some of you, who have been reading this blog and followed Sustainable Living since the get go, almost ten years ago, might wonder why I am doing this in English now?
Well, I am going to try to live on this. We are going to try to live on this. So I have to reach out to a larger audience and since English is my second language, as well as my day to day work language, it is very natural to me.
So with that said – drumrolls and fanfares – welcome to Sustainable Living 2.0.
All pieces of my life puzzle are slowly falling, or furiously whirling, into their right spaces and places.
I got smacked on the head by universe, asking me, in not so gentle terms, what in the world was I thinking, and doing?
Sometimes I literally stumble across, or over, possibilities that I find impossible to resist.
I am diagnosed with adhd. Those of you who know me personally, know this, and see this, and those of you who have followed Sustainable Living also know this.
When my husband and I were investigating our son’s adhd – his team of doctors asked when I got my diagnosis. At that time I hadn’t, but it was just too obvious to them. Some ten years ago. We all probably knew from the beginning, I was just never investigated and diagnosed as a child.
All this time since I have continued to remind my son that his adhd is a super power. That with all that extra focus, energy, and his extraordinary intelligence he can do, and be, anyone and anything he dreams of.
Next year is the big 50 for me (but please read it five-o) so it’s only natural that I have some sort of life change. I wouldn’t call it crisis, I’ve never had an age related crisis. Many different crises but never one related to age.
When I was just a kid I wrote journals, thoughts, poems.
When I started out on this little adventure with the blog, Sustainable Living, nearly a decade ago, I wrote all the time, and everywhere. I wrote on the bus, I wrote in front of the TV, I wrote in bed, by the pool, at the table, always and everywhere.
Then I got side tracked.
We sold our apartment, bought a house, got another dog, I quit my job, opened up a company, travelled and thrived. For a few years this went on. I think I let the hubris hat control me. Remember the hats, I will get back to them.
Then shit happened.
Several people really close to us died, and got really, really hurt, two of our three dogs died, my husband got diagnosed with diabetes a month before corona hit, and we were isolated for almost two full years. Our son, with his adhd, and dyslexia, was home schooled (doctors’ orders) for over a full year of school. Oh, my heartfelt overwhelming thanks goes out to all you beautiful, clever, patient people working with our kids.
At one point during this period in time I had to call 112 (911 in Sweden). I thought I was having a heart attack so I spent the better part of a day hooked up to different beeping machines and was pretty much drained of blood for all the different tests. I was ok, it turned out, it was only anxiety.
We had pretty much already lost everything we had at that point. And we suffered so many losses of loved ones. My business was gasping for air and all we could think of was how to survive.
Once again we sold our home. Big house. Big dept. Little left, but we decided to move up north.
We found a little cottage by the water in a tiny village just outside of Östersund. We moved up in October 2020, and it turned out to be the best thing we’d done since producing our son. We will never again move voluntarily. They will have to carry us out, either on gurneys or pry our fingers from the door frames.
The first year of our new life up here was a year of continued struggle. With one foot in exhaustion and the other in desperation we did what we had to do, just to get by.
My husband, Daniel, started sharpening knives for our neighbors and the people in the village, and in return he got some fish, some meat, some bread, or some berries, or mushrooms, or whatever whomever had an abundance of. We had nothing so a piece of moose or reindeer meat, or a trout from the river outside, was more than welcome. Such a luxury.
Then came the big crash. I crashed and burned. Everything I had fought for was lost. So I allowed myself to crash, and I did.
But I had my family, our little cottage by the river, and the foods we got from Daniel’s knives, and whatever we could harvest, forage, or fish on our own. I still had most of my clients left, that stuck with me through all the hardships, and I started a new tiny little business.
I got myself a little Frenchie girl called Harley Quinn. She helped me smile and laugh when there was nothing to smile or laugh at. I sat, still like a rock, for hours, and hours, and hours, just quiet, listening to birds, the winds, the water, and Harley. We took long and short walks, up and down mountains, we kayaked upstream and downstream. We swam in the river and cooked outdoors.
We started little projects in the garden, we sat at the dock and watched the beaver as he swam past with logs for his big family house. There were five of them at one point but we haven’t seen them quite as regularly lately so they must have been driven to relocate upstream, but surely not by us. We love every sign we still see of them.
Anyway, by this point I had one foot in exhaustion and the other in depression, so I had no energy for struggle. I continued working with the few clients I still had in my tiny little business, and continued working in the garden, and taking long walks in the mountains, as well as long rides in the kayak. Always with Harley. We picked herbs, and mushrooms, and berries. We fished. I haven’t started hunting yet, but I want to. To get food, not for recreation.
Then our third dog died, Padrino. And not long after that Harley died too.
For the first time in over a decade our home was empty, without a dog.
The panic that I felt, not tripping over a dog in the kitchen, or stepping in pools of drool while cooking, or having company going to the bathroom, and not having a dog next to me in bed was the worst panic attack I have ever had.
I can crash, and burn, and rise. But I need a dog doing it.
This is Peanut.
We stumbled over Peanut. Went and got her almost immediately after we saw her, and she has not left my side ever since.
She is also a Frenchie, only ten months, so we are working on everything but our bond. I think she just walked into my heart, made her room there, kind of like how she makes the bed, and she claimed her place, and I hope she can stay for a long, long, long, long time. I don’t know how many more times my heart can be broken.
But this leads me to where I am now.
Physically in our little cottage by the river in Northern Sweden. Mentally exactly here too. In our little garden, only now covered in a thick layer of beautiful glistening snow.
So I think, the first week of 2023, I woke up and started feeling a little more energetic, but really, really creative so I started writing again. I have made a few futile attempts at writing on the blog but strongly felt something was missing, and I really didn’t want to dwell on the past. I have been writing again, daily, weekly, since that first week of last year. A book started to take form. Thousands and thousands of words, stories, tales of the past, ideas of children’s books, recipes, texts, thoughts.
Back when I was just a kid my best friend and I said we were going to write a book together. We would call it The Great Misconception of Life. That book has been at the back of my head my whole life. Until now, when it suddenly moved forward to the front. The front, in front of everything else. I’ll get back to that as well.
I want to live right here, and right now. With the energy I got at the moment, somedays manically (not maniac-ally but mani-cally) energetic, somedays tiredly low. What makes me happy is here.
Somedays I medicate, somedays I don’t. Somedays I meditate. Somedays I still sit for hours not being able to get myself to do anything, and I let myself do nothing. I let myself listen to the water, and the birds.
The life change I wrote about, the side tracking and the focus I have regained is all about making the choices, and changes, that will allow me to do what I love. To do what I started out with almost ten years ago.
I want to write, I want to learn, and I want to teach. And I want to do it together with the people, and the nature, that surround me, and support me.
With all the experience I have there is so much to share. And with the curiosity I still have there is so much to learn.
So, today, I have one working foot in finance, in the games and interactive media industries, and the other foot in writing. All the lectures, tutorials, presentations, webinars and teachings, in the business of games, I have created and started planning will continue this spring, all throughout our long country, and I will never give up my loyal clients, for anything in the world. But I will allow myself time to write. And try to, if not make living of it, at least earn a few bucks.
For all posts from this day forward I will use the following tools, my computer, my little camera, my little voice recorder, my little smart phone, and my tiny earbuds, as well as good old fashioned pen and paper.
Feel free to reach out if you want me to write something for you or your business.
This blog has been my sidekick for almost a decade and I have had another tiny little business for it, aside from the finance one, hardly making any money at all, but a few bucks here and there have rolled in.
All the ads on this site are ads I have chosen, that are in line with my beliefs and the way we live.
If you click on any of the ads on this page and happen to buy something I get affiliate cash. If you click on any of the links in any of my posts that takes you to an affiliate shop will also get me cash. All sponsored posts will have this clearly stated at the top of the post.
We also humbly and gratefully accept donations in order to finance the writing and our future projects. So if you like what you read – any amount to my GoFundMe, PayPal, or Swish goes a long way!
Our coming posts will be about how to make your own soap with what nature provides, how to cook with weeds, not weed-weed in Sweden, but weeds that grow abundantly around us (currently under a think layer of snow). I have dried and frozen plenty to cook with.
We will also share photographs of all things gorgeous in our day to day life as well as little tips and tricks on how to live with adhd after exhaustion and depression. Oh and let’s now forget about menopause! Ha, I am almost fifty!
It’s also time to spend a few minutes introducing my husband Daniel. We’re going on fifteen years together, and more than one lifetime of memories already. We met, we kissed, we got pregnant, got married, and got a dog, then three, and then.
He, too, knows all to well what it’s like to literally hit the floor. He crashed onto the stone floor and got picked up by an ambulance, spent a day at the hospital, and a year recovering from exhaustion. Changed careers, from having spent almost twenty years working with security to property management. He picked up a hobby making and sharpening knives. He makes and uses his own fishing lures, and he is a really handy man.
A few years back, when we moved up north he started growing a beard. He’s always had a beard, or a goatee, the whole time I have known him, but I mean he started growing a real beard. He joined the Swedish chapter of the brotherhood of Bearded Villains, (click on the link for more info) and from being a grumpy old fart, jaded by the violence of his former work, he’s like a natural born lumberjack, shuffling around in his flannel shirts and hiking boots, sharpening knives, flirting with the old ladies, smoking a cigar on the dock, downing a bourbon, and humming to the birdsongs. He also managed to win a huge giveaway and a feature on his cigar clubs front page Ash Hole Cigar Club, (click on the link for more info).
He went and got himself an instagram account and overnight became an influencer! He has over 16k followers and gets sponsored for beard stuff, tattoos, travels, cigars and such. He wins competitions and what not and he will be a very large part of this blog, finishing all the projects I start! 😉
You can check his instagram out here https://www.instagram.com/devilianos/.
In our endeavors to live sustainably we have committed to make and create everything we can from scratch, in a way that leaves almost to zero waste, and if possible we will always reduce, reuse, remake and recycle.
Respect and love,
El & Daniel
X.
Nu när energin och kreativiteten vaknat igen dammar jag av gamla högar med garn, sysaker, gamla jeans, trasiga gamla kläder, gamla bomullslakan och örngott, oljor och örter. Gamla kameran plockas fram och laddas.
De gamla lakanen är noggrant tvättade med ättika och bikarbonat för att få bort eventuella rester av tvättmedel. I somras/höstas? köpte jag bivax av en lokal biodlare och har väntat in en pysseldag med några granntjejer, som aldrig blivit av.
Så häromkvällen fick jag ett infall och satte igång. Vid ett tillfälle i vintras förberedde jag ovan nämnda tjejkväll genom att klippa upp örngott i lagom stora bitar till bixaxdukar.
Vi använder oftast våra dukar till smörgåspaket, och över bunkar, och skålar med mat så jag utgick ifrån min favoritstorlek på våra köpedukar.
Satte ugnen på 150 grader, tog fram några bakplåtspapper och en plåt och satte igång.
Så nu till knäckfrågan varför bivaxdukar?
<> Bivaxdukar används för att förvara mat – istället för plast- eller aluminiumfolie.
<> Bivax är bakteriedödande, antiseptiskt, antibakteriellt, miljövänligt.
<> Bivaxdukar är återanvändbara, komposterbara, och gjorda på naturliga råvaror – det vill säga miljövänliga och skadefria. Mina bivaxdukar innehåller bivax från en gård här i bygden och gamla bomullstyg, oftast gamla uttjänta lakan som varsamt tvättats med ättika och bikarbonat för att få bort rester av eventuella tvätt- och/eller sköljmedel. Återbruk i sitt esse. Giftfritt.
<> Bivaxduken värms upp med hjälp av händerna och formas sedan lätt runt maten. De är vattentäta, och läcker inte igenom.
Skötsel
Bästa sättet att sköta om bivaxdukar är genom att förvara dem på en sval plats, där de undviker direkt solljus. I ett skafferi, i en låda, eller på köksbänken.
De är lätta att rengöra. Skrubba bara försiktigt av bivaxduken under kallt eller ljummet vatten tillsammans med en droppe diskmedel. Låt dem sedan lufttorka på diskstället. Skrubba inte för hårt med en grov borste då kan du repa vaxet. Vik sedan och stoppa undan de torra dukarna på lämplig plats igen.
Hur länge håller en bivaxduk?
Bivaxdukar håller så länge man tar väl hand om dem. När bivaxduken börjar tappa sitt grepp kan man återimpregnera den genom att lägga den i ugnen på låg värme en stund, och se om man ser ”kala fläckar” eller så kan man stryka på lite mer smält bivax.
Tänk på
Bivax smälter vid höga temperaturer så man bör inte använda bivaxdukarna till rått kött, kyckling eller fisk. För att få ren duken efter användning måste man diska i för hög temperatur och då förlorar man en del av vaxet. All tillagad mat går bra, men inte råa animaliska produkter alltså.
Bivax är byggmaterialet som bin använder för att skapa sin bikupa. Det är ett slitstarkt material som både bevarar värme, är vattentätt, och skyddar mot fukt. Bivax har även antibakteriella egenskaper, och håller därför maten fräsch längre.
När de fyllt sitt förråd med färdig honung täcks cellerna med vax. Det här täckvaxet använder vi till våra bivaxdukar. Bivax används alltså även ursprungligen som matförvaring.
När honungen skördas tas vaxet omhand och skadar alltså varken kupa eller bi, en win-win där bikupan får en ren nystart inför vintervila, och man tar hand om allt material, honung och vax.
Propolis är en annan biprodukt (pun intended) som jag vill återkomma till när jag varit uppe på Mellestgården och hälsat på bilsamhällena.
När jag bodde på Värmdö hade jag den stora äran att få följa med en lokal biodlare och dokumentera hans arbete. Det finns här (klicka på länken) och det var då jag hade möjligheten att fotografera bina på så nära håll.
Ha en fin dag.
Kram,
El
