Ni som följt mig under de tio år bloggen varit aktiv vet att vi kämpat en massa, vi har gått igenom en massa strunt, och genomlevt en massa skit. Som så många andra. Jag har skrivit öppet om det, här på bloggen.
Vi är på andra sidan allt det där nu, sedan ganska länge. Shit hit the fan för ett antal år sedan, och sedan har några års vila och återhämtning från det lett till idag.
I crashed and burned, rose and revived. Startade Phoenix och tyckte att jag bevisade mig själv igen. Det var viktigt, då.
Med utmattning, djup ångest, och depression i bagaget har min energi pendlat som en bergochdalbana, och min adhd har inte gjort den resan lättare.
Det här med adhd. Diesel (min son, 15 år) har också adhd, så i princip hela hans liv har också varit en kamp, inte mot skolan, tvärtom, tillsammans med skolan, och all underbar personal som vi haft lyckoträff med, sedan dag ett.
Jag har skrivit om adhd ett gäng gånger, se två här:
Vi har fått så mycket stöd. Vi har fått så mycket hjälp. Men jäklar vad vi har kämpat. Själva inlärningen har aldrig varit en kamp, både Diesel och jag har väldigt, väldigt lätt att lära utan kampen har bestått av annat. Mest socialt. Mest ute i samhället.
Det finns fortfarande en hård oförståelse när man inte passar in i handsken man blivit tilldelad. Jag använder väldigt sällan ordet och begreppet man, utan vill oftast poängtera att det gäller mig själv, eller någon annan specifik. Men just här, generellt, vill jag använda ”man” för det handlar verkligen inte bara om mig, eller de i min närhet.
Samhället har en hel del förväntningar på en, med normer, regler och kulturella ”do’s and don’t’s”.
Min son är mitt i sina tonår så han håller på att utforska det här samhället och den här världen, i denna tid vi lever i, idag. Jag är född -75 så jag växte upp under -80 och -90 talen med allt vad det innebar.
Jag vet inte hur många gånger jag proklamerade under min egen uppväxt att jag inte ville sätta ett barn till världen vi lever i. Men det gjorde jag ändå (bästa jag gjort) så nu får jag stå mitt kast och försöka göra världen till en bättre plats att växa upp i, och leva i. Jag läääääääängtar efter barnbarn men är livrädd för omvärlden idag. Vilka jäkla galningar det sitter vid makten, eller kämpar för makten, runt om i världen.
I somras, när jag fick möjlighet att följa med min son på språkresa, började ett litet frö gro i min själ. Jag gick några steg bakom honom, och iakttog, lyssnade och söp in alla intryck från min underbara tonåring. Jag kände mig lite som en abuela (farmor/mormor) fast jag är en máma, och reflekterade över att jag snart fyller femtio. Halvvägs genom livet (min gammelfarmor blev 102). Eller kanske med ena foten i graven, ingen aning. Vem vet? Ingen vet, så hur vill jag leva resten av mitt liv?
Sedan hemkomsten från Spanien har jag grubblat, gått några kurser, och jobbat på fast hjärnan SKRIKER lägg av och ångesten RIVER i bröstet. Vad håller jag på med? Ska jag bränna ljuset i bägge ändar? Jag har läst på om utmattning, och när man som duktig flicka ignorerar den och kämpar på. Vad händer egentligen med hjärnan när man trotsar sin egen ohälsa? Men det är ett helt annat inlägg.
Så jag har bestämt mig. Jag kliver ur ekorrhjulet nu. Jag lämnar den falska tryggheten av tjugo års ”karriär” och byter bana. Jag lämnar ekonomi. Jag är LIVRÄDD, men jag gör det ändå. Skorpan och jag.
Jag måste. Jag vill ju leva! Må bra. Skratta. Älska. Njuta. Jag har absolut ingenting emot att kämpa, när jag mår bra är min adhd en superkraft, jag måste bara hitta rätt kamp som är värd att kämpa för.
När jag pluggade på universitet var min högsta dröm att bli marknadschef för Absolut Vodka. Vilket drömjobb! Jag älskar de gamla reklamkampanjerna som vann pris efter pris. Jag har en Bachelor of Science in Marketing, men tog examen 2003 när inga jobb fanns så jag hamnade av en slump inom redovisning. Efter tjugo år är jag jäkligt bra på det också. Men jag tycker inte om att jobba med det. Exceller, och budgetar, och forecasts, och rapportering tycker jag är kul, men inte redovisning. Men det är ändå det jag pysslat med de senaste tjugo åren.
Två av mina jobb, som ekonomiansvarig på F12 Gruppen och Paradox Interactive, har jag absolut ÄLSKAT! Inte kanske på grund av arbetsuppgifterna, men tack vare kollegorna, och branscherna. Restaurang och dataspel. Upplevelser. Människor. Glädje.
Vad mer de två branscherna har gemensamt är att det är få kollegor som passar in i samhällets utdelade handskar, utan de flesta går sina egna vägar, och … drum roll… har massor med diagnoser … och de älskar sina jobb.
Service är ett kall, inte ett yrke. De som har det, de har det, och de blir också jäkligt bra på det, för det är ÄKTA glädje. De flesta som jobbar med dataspel jobbar med sin hobby, och passion, och det märks! De flesta är unga, hungriga, ambitiösa och lyckliga. Spretiga, oortodoxa, annorlunda, och helt jäkla underbara. Svenska dataspelsbranschen är helt jäkla magisk. Jag älskar er alla! Jag vill gärna fortsätta jobba i branschen.
Så, jag gör nu en beställning på nya jobb:
- Jag vill jobba med ungdomar och unga vuxna. GÄRNA med diagnoser!
- Jag vill jobba kreativt.
- Jag vill dela med mig av mina erfarenheter, och tipsa om vägar och varna för fällor.
- Jag vill utbilda inom ekonomi, uppstart av företag, tips, trix och pitfalls.
- Jag vill hålla föreläsningar och webinars, work groups och projekt.
Framförallt vill jag jobba kreativt med människor, få kollegor, och ett sammanhang.
Jag fortsätter lära mig det jag kan om örter och ätbart ogräs, främst härifrån Jämtland, och om att göra ekologiska hudvårdsprodukter som tvålar och salvor, ayurveda och holistisk hälsa, och herregud, jag har börjat yoga! Hormony Yoga för kvinnor. Älskar´t!
Jag tar min hälsa på fullaste allvar. Jag har bara den här kroppen och den måste hålla.
Bloggen kommer leva minst tio år till. Sustainable Living 2.0. Och som alltid, jag skriver för mig själv, men blir alltid lika glad när jag får mail, mess och kommentarer här. Det värmer oerhört att få feedback på det jag skriver och jag är så glad att många hört av sig och berättat om sina erfarenheter, och hur ni blivit hjälpta, peppade, stöttade av något jag skrivit, eller testat ett recept, eller nåt återbrukprojekt.
Under mitt liv har jag träffat så många underbara människor som lämnat ett enormt intryck hos mig så jag vill ha möjlighet att kunna ge tillbaka, pay it forward, do something good.
Slutligen, ett stort tack till Ecke, fritidsgårdens hjälte på Torvallaskolan under 90 talet! Om du lever och läser det här; TACK! Du trodde på mig. Du stöttade mig. Du visade att vuxna kunde vara coola. Det ska jag försöka föra vidare, jag tar över facklan nu. Tack! 🙏
Varma kramar,
El
Lämna ett svar