Fan.
Pest eller kolera. Så känns det nu. Adhd, dyslexi, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, svårigheter. Var är vår vanliga styrka och superkraft? Alla ni som slänger ur er att ”adhd finns inte” och att det är ”lama ursäkter för dålig uppfostran” och att ”alla har en släng av adhd” – släng er i väggen och dra dit pepparn växer!
Gå en dag i mina skor. Lev en dag i mitt mammahjärta. Upplev våra svårigheter. Inte mina för min egen adhd, utan mina som mamma till ett barn med adhd. Ett äpple som till viss del fortfarande sitter fast i trädet! Försök att se in i min sons ögon och känn hans smärta och sorg och besvikelse över hur orättvist han ibland tycker att det är.
Skolan kräver, omgivningen kräver, resurser sätts in, till slut står vi vid branten och måste fatta beslutet – medicin eller inte. Hoppa eller inte.
Här är det som gör ondast. Här är det som är svårast för mig, som mamma. När min son, mitt allt, mitt universum och raison d’être, tittar på mig med fullkomlig otro i ögonen, som snabbt fylls med tårar, när han säger ”du kan inte älska mig, du vill att jag ska vara annorlunda”.
Fan.
Fan fan fan.
Ingenting kunde vara mer fel.
Nu är det meningen att jag ska vara stark. Titta honom i ögonen och säga; ”självklart inte älskling, jag älskar dig precis som du är och vill inte ha dig på något annat sätt”. Och det säger jag naturligtvis också. Och menar det lika naturligtvis också.
”Men då skulle du inte vilja att jag tog medicin. För medicinen gör mig annorlunda”, kontrar han.
Jag är inte helt övertygad själv. Jag har samma tankar och tvivel som han har. Jag lyckas ändå vara stark och trygg i mitt samtal med honom och vi kommer överens om att vi ska prova. Vi gör det tillsammans, precis som allt annat. Hans första steg, hans första cykeltur, parkour, judo, kung fu, hans första… …medicin.
Nu är jag där igen. Med den där tonåriga punkaren inom mig som vrålar mot alla orättvisor som gör att jag måste tvinga en del av mig själv till konformitet.
Jag sitter ensam på mitt kontor, tårarna vägrar sluta rinna och det är tur att jag känner tangentbordet för jag ser ingenting. Både Goblin och Mira kommer och tittar till mig ibland och buffar med nosen. Går sedan och lägger sig beklämda och undrar vad som är fel.
Ja vad är fel.
Det är inte en kort och snabb resa till den här branten. Den är lång och krokig och kantad med utredningar, adhd-center, komet, hamnen, böcker, kost, motion, möten och åter möten med skola, psykologer, läkare, sköterskor, specialpedagoger, lärarteam och fritidspersonal. Åtgärdsprogram, orosanmälningar, anpassningar.
Vi har dragit jackpot vad gäller skola och skolpersonal. Det är inte bara en eller ett par eldsjälar i Diesels skola som kämpar för honom. De är ett helt gäng från olika avdelningar som försöker hitta lösningar som passar för just honom. De gör verkligen allt de kan, och anpassar allt de kan, för honom. Det är nu vår roll kommer in, min och Daniels. Beslutet att när alla individanpassningar gjorts och det ÄNDÅ inte räcker, behöver vi dra diskussionen ett varv till. Medicin eller inte.
Jag har skrivit om det här ett helt gäng gånger tidigare. Min inre dialog.
NYA TIDER
14 februari, 2017
GOBLIN ACCOUNTING AB OCH ADHD
21 november, 2016
ADHD – EN SUPERKRAFT
30 september, 2016
ENERGI OCH HÅLLBARHET FÖR SJÄLEN
20 september, 2016
SKOLSTART OCH HÄLSOBOOST MED MEGA-SUPERHJÄLTE BLÅBÄRSSMOOTHIE
23 augusti, 2016
UNDERBARA ADHD
6 juni, 2016
ENERGITJUVAR, ADHD & SESAMDRESSING
2 maj, 2016
HÄLSA & KOST ≠ HÄLSOKOST!
17 januari, 2016
BÖCKER
21 mars, 2015
Det är nu nästan fyra år sedan som vi började förstå att Diesel inte passar in i samhällets handske. Jag har själv aldrig gjort det så det är inte särskilt viktigt för mig. Att ”passa in”. Jag har själv alltid levt med adhd, så jag har ryckt på axlarna och sagt att ja? Man blir det man vill. Utbildning, och självförverkligande, och självkänsla, är förbaskat viktigt, för mig. Ungen ska följa sina drömmar och göra det han vill. Just nu vill han bli vetenskapsman och blanda olika DNA och ta fram nya superhjältar, och framförallt dinosaurier. Då är det självklart att han ska bli det. Och att göra det han vill.
Men för att kunna bli det måste han gå i skolan och lära sig. Åh vad jag känner igen min egen barndom och jag hör verkligen morfar traggla om skola och utbildning, skola och utbildning. Ja, morfar. Jag hör dig! <3
För att kunna göra allt man vill och är bra på behöver man kämpa med det andra. Det har jag själv upprepat som ett mantra för både mig och Diesel. Och nu står vi där. Där skolan har gett resurser och verktyg och anpassat. Men Diesel fortfarande inte alltid mår så bra. Och det här är nyckeln. När Diesel inte mår bra, då försöker vi hitta en lösning. Vi provar nya vägar och nya sätt.
Är du inte rädd Skorpan? Jo, fullkomligt jäkla vettskrämd. Men vi måste göra det ändå.
Fan!
Imorgon börjar vi med medicin. En ny resa. Precis som de sa på rock klassiker imorse, att Ebba Någon sagt; alla barn är som snöflingor, ingen är den andra lik. Precis så fungerar inte all medicin lika på alla, så vi måste prova ut vad som passar för Diesel. Om något passar. Min lilla snöflinga. …”du kan inte älska mig, du vill att jag ska vara annorlunda…” Du kan inte ha mer fel älskling. Ingen kan älska dig som jag!
Vi provar. Funkar det inte skiter vi i det.
All kärlek,
El
